Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

fredag 29 juli 2016

Matte

När gammelmatte är inlagd på sjukhuset, Belle har fått en knöl (som troligen är en juver-tumör) i magen och Majsan kräks upp maten hon äter, blir jag extra intensivt påmind om hur skört livet är och att vi bara har HÄR och NU att glädjas åt varandras närvaro i livet. Man vet aldrig när Skaparkatten (som Belle kallar Skaparhunden och jag kallar Gud) ropar på en från Regnbågsbrons fäste... så det gäller att ta tillvara på och vörda livet så länge det varar.

Med det i tankarna tog jag idag fram kameran och började fotografera alla mina underbara klosterkatter. Fotografier är inte detsamma som att ha den levande katten hos sig... men de är en liten tröst och framför allt fulla av minnen den dagen själva katten har lämnat en ensam på den här sidan Bron, och jag vill ha många fina bilder av mina pälsklingar - särskilt bilder som visar deras ansikten när de ser på mig, så som de ser på mig när vi pratar och gosar. Tyvärr ville inte Majsan titta in i kameran, så henne fick jag plåta när hon sov... men de andra ställde upp om än lite motvilligt. "Blixtmaskinen" tillhör ju inte deras favoriter, milt sagt.

Sixten föddes våren 2008 i Karlskoga. Han kom till
oss från djurhemmet i Kristinehamn och är den av våra nu
levande katter som bott bott längst tid i klostret.

Majsan kom till oss från Södertälje katthem i
februari 2010. När och var hon är född vet vi inte, men
vi tror att hon är flera år äldre än Sixten...

Rafael hittades i Karlskoga i augusti 2010.
Hur gammal han är, vet vi inte... men vi
tror att han är jämnårig med Sixten.

Philemon är född på Österlen våren 2010.
Han kom till oss i augusti 2012 sedan
hans matte och husse skilt sig.

Robin är född i Västerås 2013.
Han kom till oss våren 2015 efter en
kort karriär som avelshane.


torsdag 28 juli 2016

Majsan

Konkurrensen om garnkattongen ökar för var dag som går. Jam tycker ju att jam som abbemissa borde ha ensamrätt på vissa saker, och den här kattongen är så jamartrevlig att ligga i... men matte säger att här i klostret måste man dela med sig, att ingen äger något för sig själv utan att vi delar på precis allting, så jam antar att jag måste acceptera när någon av de andra kommer och vill lägga sig i kattongen *suckar djupt*.

En katt i kattongen...

... sedan två katter...

... och till sist tre katter i kattongen!

När det är som mest trångt i kattongen brukar matte klaga över att hon inte kommer åt de garnnystan hon behöver för sin virkning. Då föreslår vi att hon vilar lite en stund och gör något annat, men hon säger att eftersom hon virkar för att sälja och samla in pengar till Snuffefonden kan hon inte "ligga på latsidan". Vilken latsida? undrar jam. Och hon ligger inte ner när hon virkar, så vad menar hon egentligen? Ibland uttrycker sig tvåbeningarna konstigare än annars... men okej, att hon gör något för Snuffefonden är ju bra och vi funderar på att göra etiketter att knyta fast i grytlapparna. På etiketterna tycker vi att det skall finnas vår logga (ni vet, den där tecknade bilden av Aragorn och Imma) och texten: "Tassifierad av Klosterkatterna". Vad tycker ni om den idén?

måndag 11 juli 2016

Matte lånar bloggen

Nu är det så där svårt igen... vänner mister sina älskade djur, och man vet inte hur man skall kunna visa dem sin förståelse, medkänsla och stöd. Eftersom jag själv emellanåt mister någon av mina pälskade ungar, vet jag ju att inga ord kan hjälpa... men också att känslan av att andra människor reagerar med sorg, bestörtning, sympati och värme gör skillnad. Det är väl helt enkelt så att vi alla vet att vi inte kan finna de där helande orden, men att vi behöver varandra i stunder av hjärtslitande sorg...

Idag fick vi veta att Gustavs kompis Puff har tassat över Regnbågsbron, och det gör oss förstås väldigt ledsna för Puffs familjs skull. RIP, vackra Puff! Det känns ändå bra att veta att du fick ett så fint liv och var innerligt älskad in i det sista - att du förblir lika älskad, och bortom ord saknad.

Sedan fick vi veta att Signe, marknadskatten Sören Fernströms "lillasyster", också tassade över Regnbågsbron idag... det kom helt oväntat för oss, för vi hade missat att hon hade njurproblem. Fast å andra sidan är njurproblem oerhört vanligt hos katt, så vi borde inte ha blivit så chockade...

Själva försöker vi försona oss med det faktum att vi snart måste låta vår egen vacker-unge, abbemissan Majsan, göra samma slutgiltiga resa. Hon blir allt sämre, får nästan aldrig behålla maten hon äter och gör inte mycket annat än sover. Att hon fortfarande är vårt allra mesta gostroll och dessutom spinner högre och mer intensivt än en hel grupp katter, kan inte ändra det faktum att vi vet att hon är mycket sjuk och att vi snart måste släppa taget. Efter att ha pratat mycket med varandra, gammelmatte och jag, och sedan gammelmatte också pratat länge med Majsans största supporter blogghjälpen (som förde oss samman för sex och ett halvt år sedan), har vi tagit beslutet att låta Majsan få somna in framåt slutet av sommaren. Om det inte blir akut redan innan, alltså. Vi vill få ta avsked i lugn och ro, låta Majsan få njuta av en sista sommar med varmt solsken och krispigt gräs i trädgården... hon är så lugn och inte det minsta rymningsbenägen, så jag tar med henne ut i trädgården så ofta jag kan och låter henne vandra fritt medan jag går vid hennes sida. Mer än så tror jag inte hon begär - hon verkar så nöjd med de där stillsamma promenaderna och i övrigt att antingen ligga i en famn och kurra eller sova gott i vår närhet.

Abbemissan Majsan håller koll på klosterkatternas revir

Tyvärr kräks hon snart upp gräset igen...
men innan dess hinner hon njuta av smaken!

Vackra Majsan... hur många människor behåller sin
ungdomliga skönhet i 78 år? (14 kattår)

Matte lånar bloggen

Nu är det så där svårt igen... vänner mister sina älskade djur, och man vet inte hur man skall kunna visa dem sin förståelse, medkänsla och stöd. Eftersom jag själv emellanåt mister någon av mina pälskade ungar, vet jag ju att inga ord kan hjälpa... men också att känslan av att andra människor reagerar med sorg, bestörtning, sympati och värme gör skillnad. Det är väl helt enkelt så att vi alla vet att vi inte kan finna de där helande orden, men att vi behöver varandra i stunder av hjärtslitande sorg...

Idag fick vi veta att Gustavs kompis Puff har tassat över Regnbågsbron, och det gör oss förstås väldigt ledsna för Puffs familjs skull. RIP, vackra Puff! Det känns ändå skönt att veta att du fick ett fint liv och var innerligt älskad in i det sista - att du fortfarande är lika innerligt älskad, och lika saknad.

Själva försöker vi försona oss med det faktum att vi snart måste låta vår egen vacker-unge, abbemissan Majsan, göra samma slutgiltiga resa. Hon blir allt sämre, får nästan aldrig behålla maten hon äter och gör inte mycket annat än sover. Att hon fortfarande är vårt allra mesta gostroll och dessutom spinner högre och mer intensivt än en hel grupp katter, kan inte ändra det faktum att vi vet att hon är mycket sjuk och att vi snart måste släppa taget. Efter att ha pratat mycket med varandra, gammelmatte och jag, och sedan gammelmatte också pratat länge med Majsans största supporter blogghjälpen (som förde oss samman för sex och ett halvt år sedan), har vi tagit beslutet att låta Majsan få somna in framåt slutet av sommaren. Om det inte blir akut redan innan, alltså. Vi vill få ta avsked i lugn och ro, låta Majsan få njuta av en sista sommar med varmt solsken och krispigt gräs i trädgården... hon är så lugn och inte det minsta rymningsbenägen, så jag tar med henne ut i trädgården så ofta jag kan och låter henne vandra fritt medan jag går vid hennes sida. Mer än så tror jag inte hon begär - hon verkar så nöjd med de där stillsamma promenaderna och i övrigt att antingen ligga i en famn och kurra eller sova gott i vår närhet.

Abbemissan Majsan håller koll på klosterkatternas revir

Tyvärr kräks hon snart upp gräset igen...
men innan dess hinner hon njuta av smaken!

Vackra Majsan... hur många människor behåller sin
ungdomliga skönhet i 78 år? (14 kattår)

fredag 8 juli 2016

Klosterkatterna

Idag ligger sorgen tung över oss alla här i klostret, för vi har fått beskedet att vår käre vän - ja, faktiskt, trots att han var skällis! - Sigge Svamphund har tassat över Regnbågsbron. Vi visste att han inte mådde bra, för han har haft problem att gå de senaste dagarna, men att det var så illa var vi inte beredda på... så när matte läste upp Sigges mattes inlägg blev vi alla tysta och våra hjärtan sjönk som stenar. När någon kunde prata igen, drog matte Belle intill sig och viskade något i hennes öra. Philemon, som var närmast, jamade sedan till oss att matte hade viskat "du måste bli uråldrig, pälskling"... för det är ju så att matte har mist många pälsklingar och hon vet hur outhärdligt fasansfullt det är varenda gång, så hon känner förstås hur Sigges matte måste må just nu.

Undrar om Sigges matte låter sina katter ta över bloggen nu? Eller om det kommer en ny svamphund så småningom, som följer matte ut i skogarna så där som Sigge troget gjort i över tio år? Vi hoppas förstås att bloggen lever vidare, för den tillhör de vi absolut vill läsa varenda dag... *suckar djupt*

RIP fine Sigge Svamphund
Foto: Helena Andersson

Klosterkatterna

Idag ligger sorgen tung över oss alla här i klostret, för vi har fått beskedet att vår käre vän - ja, faktiskt, trots att han var skällis! - Sigge Svamphund har tassat över Regnbågsbron. Vi visste att han inte mådde bra, för han har haft problem att gå de senaste dagarna, men att det var så illa var vi inte beredda på... så när matte läste upp Sigges mattes inlägg blev vi alla tysta och våra hjärtan sjönk som stenar. När någon kunde prata igen, var det matte som drog Belle intill sig och viskade något i hennes öra. Philemon, som satt närmast, jamade sedan att matte hade viskat "du måste bli uråldrig, pälskling". Det är ju så att vår matte har mist många pälsklingar och hon säger att det är fullständigt outhärdligt fasansfullt varenda gång... så hon känner förstås hur Sigges matte måste må just nu.

Undrar om Sigges matte låter sina katter ta över bloggen nu? Eller om det kommer en ny svamphund så småningom, som följer matte ut i skogarna så där som Sigge troget gjort i över tio år? Vi hoppas förstås att bloggen lever vidare, för den tillhör de vi absolut vill läsa varenda dag... *suckar djupt*

RIP fine Sigge Svamphund
Foto: Helena Andersson