Här ovan ser ni oss alla: Philemon, Aragorn (död 2009), Rufus (död 2009), Imma (död 2013), Conny (död 2011),
Assar (tyvärr försvunnen sedan sommaren 2013), Sixten, Majsan, Jenny (död 2015) och Rafael.
Vår lille nykomling Robin finns inte med på bilden än...

onsdag 30 september 2015

Jenny

Kära alla mina fina vännisar!

Som ni vet är jag mycket sjuk, och ingen vet hur det här slutar... jag skall till Olle i morgon så att han får titta i min mage vad det är som gör att jag mår så dåligt och magrar så förfärligt. Matte har berättat att Olle misstänker att det kan vara en tumör, och om det är på det viset har jag en sjukdom som heter cancer - och är det så, vill jag nog slippa må så här, för vi klosterkatter har tittat på Internet och läst lite i mattes böcker om katters sjukdomar, och där står att det inte brukar gå bra för katter som har cancer. Man kan få operera bort tumörer och få cellgifter insprutade i sitt blod och så, men det känns faktiskt inte som något jag vill vara med om... ja, så om det är så att klumpen i min mage är en tumör, tassar jag nog hellre över Regnbågsbron. Det är inget vidare att leva så här... jag kan knappt gå, ens, och idag när jag ville fånga en fluga skrattade den åt mig när jag försökte springa efter den! Sådant känns rätt värdelöst för en katt. Särskilt när man varit en så förstklassig jägare som jag - jag tog ju min senaste mus för bara några veckor sedan! Men på andra sidan bron blir det annorlunda, och vem vet, jag kanske springer på Assar där?!? Och den där knasbollen Conny, som i slutänden visade sig inte vara så pjåkig ändå... ni kommer väl ihåg honom? Han slogs med en läskig orm och blev biten, men han räddade en mini-tvåbening som dansade barbent i gräset och det tycker jag var jamarns stiligt gjort! Och framför allt hoppas jag få träffa Imma, för henne saknar jag.

Ja, som jamat, jag vet alltså inte ännu vad jag bestämmer mig för. Det beror på hur det blir i morgon. Men för säkerhets skull tackar jag för mig, önskar er allt gott (och massor av smaskigheter att äta varje dag - minst!) och ser fram emot att få träffa er på andra sidan bron när den dagen kommer. Ha det bäst, vännisar! Ni har varit jamarfina allihopa!

Å, en sak till - jag har fundilerat mycket på vem som skall efterträda mig som bolis här i klostret, för ingen av katterna passar riktigt till det utom Majsan och hon har nog av att vara abbemissa. Killarna är så barnsliga och slåss med varandra när de blir osams, och så får inte en bolis bete sig... så efter mycket tänkande och jamande med både Majsan och matte, har jag kommit fram till att det bara finns en vettig kandidat: Belle! Hon är visserligen en skällis, men hon är svart - vilket är viktigt - och duktig på att vakta - vilket är ännu viktigare. Dessutom har jag sett hur bra hon är på att avbryta slagsmål, när två av killarna ryker ihop. Så, så får det bli. Belle blir klostrets nya bolis.

Slut på rapporten.
Hederstassar från Jenny, avgående bolis.

tisdag 29 september 2015

Matte

Jenny blir allt sämre och för att det inte skall komma som en chock om hon beslutar sig för att tassa över Regnbågsbron på torsdag förbereder gammelmatte och jag oss så gott vi kan på ett troligt farväl. Vi tycker att vi gör rätt som ställer allt på sin spets på torsdag - för som Jenny mår nu, kan det inte fortsätta. Givetvis ber vi för och hoppas av hela våra hjärtan att Olle skall hitta något som går att rätta till när han opererar henne! Men vi ser hur sjuk hon är, och om det handlar om cancer vet vi också hur plågsamt det är för henne eftersom vi upplevt hur många mänskliga släktingar och vänner tassat över bron p.g.a. just cancer.

Idag har vädret varit ljuvligt med solsken och +18, så jag bar ut Jenny i trädgården och lät henne göra som hon ville medan jag höll mig i närheten. Hon åt lite gräs, men så valde hon ut en bra plats i gräsmattan där solen sken som varmast och lade sig där. Jag la mig i närheten och då kröp hon fram till mig, buffade på mig, spann och jamade... kanske tar jag fel, men det kändes som om hon tackade mig för att jag tog ut henne till sol och gräs, till en luft full av dofter, fågelkvitter och allt det där som hon inte kan njuta av i kattgården längre. För sanningen är att jag inte vågar öppna till kattgården just nu, av rädsla att Jenny skall ta sig ut dit och ramla ner. Hon är extremt vinglig, går bara några få steg på egen tass och lutar sig helst mot väggen om hon måste stå upp... det enda positiva jag kan säga om hennes situation är att hon äter bra och är väldigt kelen - hennes kännetecken, för Jenny har från dag 1 varit vårt allra största gostroll! Det är en hjärtevärmande tröst i eländet, för jag vet ju att sjuka katter drar sig undan och jag vill ju få vara tillsammans med henne så länge jag får...

Kameran går varm, kan jag lugnt säga. Jag tar så många bilder jag kan, och det av två olika orsaker: dels för att ha minnen kvar och dels för att påminna mig själv om hur sjuk hon var när jag en tid efter hennes bortgång börjar tänka de där envisa tankarna att jag kunde ha gjort mer. De kommer, det vet jag, för så har det varit efter varje misse jag förlorat... jag kan aldrig göra mig fri från känslan att jag borde ha gjort mer för dem, borde ha begripit mer och agerat i tid. Det är så fruktansvärt svårt och smärtsamt att behöva erkänna för sig själv att man ibland är totalt maktlös!

Så innan jag visar bilderna, varnar jag er för att de visar hur hon mår just nu... orkar ni inte se det, ber jag er att inte titta.

Jenny på sin favoritplats i klätterställningen vid
fotänden av min säng (bilden tagen igår kväll)

Jenny äter frukost idag, medan Majsan vaktar
så att ingen försöker störa

Jenny sitter lutad mot frysen (bilden tagen
vid lunchtid idag)

Jenny äter gräs idag på eftermiddagen

Jenny gonar sig i solskenet idag på eftermiddagen

Min vackra pälskling Jenny i motljus

måndag 28 september 2015

Matte

Jenny är tyvärr sämre igen... hon äter och dricker, men tynar ändå, och jag ser att hon är lite grand uttorkad. Som jag har skrivit förut, lyfter jag upp henne på diskbänken (för hon kan inte hoppa dit upp själv längre) så att hon får dricka rinnande vatten... men idag, när hon hoppar ner, vinglar hon och har svårt att hålla balansen. Lilla gumman... jag är så orolig att jag inte kan koppla av, utan kollar till henne i tid och otid trots att jag vet att jag stör henne. Just nu ligger hon i mammas rullstol här i vardagsrummet, för hon rör inte gärna på sig om hon inte måste. Och själv sitter jag och väntar på att Olle skall ringa - jag ringde honom för någon timme sedan och fick prata med hans assistent, som lovade se till att han ringer tillbaka så snart han får en ledig stund...

Uppdatering på kvällen:

Nu har jag pratat med Olle och han uttryckte rakt på sak att prognosen är dålig och att han misstänker att den där knölen i Jennys mage är en stor tumör. "Ett halmstrå är att vi opererar och ser efter om det går att göra något" tillade han och jag svarade att "då griper vi det halmstrået" varpå vi beslöt att jag skall lämna in Jenny på torsdag morgon kl. 09.00. Under förmiddagen kommer Olle sedan att öppna henne för att se hur hennes mage ser ut... och hittar han en stor tumör, syr han ihop henne igen och låter henne somna in för att hon skall slippa vidare lidande.

Ni kanske tycker att jag ger upp väl tidigt? Men jag förföljs fortfarande av smärtan och sorgen efter Rufus, som svalt ihjäl för att jag inte begrep hur sjuk han var (hans tarmar var sammanväxta) innan det var för sent... det misstaget vill jag absolut inte begå igen, och Jenny skall inte behöva lida som Rufus gjorde.

Orkar inte skriva mer just nu... gråter för mycket...

torsdag 24 september 2015

Matte

Jag är försiktigt optimistisk om Jennys hälsotillstånd, i alla fall i nuläget. Hon äter bra, dricker som hon skall och tar sin medicin (Amimox) utan att gnöla... men hon är stillsam, ligger helst vid gammelmattes fötter i hennes säng eller i klätterställningen bredvid min säng. Idag skulle jag ha ringt Olle och diskuterat läget, men av tvingande orsaker blev jag tvungen att åka hemifrån och hann inte hem i tid innan kliniken hade stängt för dagen... så nu har jag mejlat Olle i stället. Det jag framför allt funderar på är hur vi skall veta att den här behandlingen fungerar - när är det dags att ta nya prover för att se hur hennes vita blodkropparna förändrats av medicinen? Är knölen i hennes mage kvar? Borde vi göra en biopsi nu eller vänta? Det handlar ju om en operation, med sövning och allt, och jag vill inte utsätta Jenny för det om det inte behövs... men å andra sidan vill jag inte att det skall bli försent att göra något, om det går att göra något, om ni förstår hur jag menar.

måndag 21 september 2015

Jenny

Härmed meddelas att alla rykten om mitt frånfälle är falska! Jam lever, om än kanske inte i högönsklig välmåga... jam mår faktiskt rätt visset, men inte så dåligt att jag funderar på att tassa över Regnbågsbron än på ett tag. En sak jag undrar är dock - får tvåbeningarna bete sig hur som helst mot en sjuk katt?!? Jam menar, jam var världens snällaste kisse hos Olle i morse (första djur på plan, faktiskt - de hade knappt hunnit öppna för dagen) och vad fick jag för det? Först av allt blev jam klämd och petad på över hela kroppen och dessutom stack han en termometer in i ändan på mig! *ryser* Sedan blev jam rakad alldeles naken på ena framtassen, bestals på en massa blod och fick sedan FEM - jam jamar FEM! - stick i nacken när han sprutade i mig massor av vätska under skinnet. Blä! Och trots all denna miss-handel fortsatte jam att vara världens raraste och sötaste katt... inte ett jam, inget bråk eller krångel, jam lät honom hålla på och rullade sedan ihop mig i transportkorgen för att vila medan vi väntade på provsvaren.

När matte och jam fick komma in till Olle igen berättade han att nästan alla mina provsvar var alldeles perfekta - mina njurar mår jamarfint, jam har inte diabetes eller några andra hälsoproblem. MEN mina vita blodkroppar var tydligen läskigt höga, så nu skall jam få antibiotikatt i tio dagar för att se om det gör mig pigg och glad igen. Åh, mina tänder var också jamarfina, tyckte han!

Men så var det den där knölen i magen... jam, Olle hittade en stor knöl i min mage när han klämde på mig och han sa att det finns flera tänkbara förklaringar till den: antingen är det en abcess (varböld) av infektionen, eller så är det ärrvävnad efter den magoperation jam gick igenom när jag bodde på Södertälje katthem, eller så är det en tumör. Så nu har Olle och matte kommit överens om att jam skall få den där antibiotikatten för att se om jag blir piggare, och så skall matte ringa och rapportera läget på torsdag. Har jag inte blivit bättre då, skall det göras en biopsi på knölen i min mage för att se om det är ärrvävnad eller en tumör... och vet ni, om det skulle vara en stor tumör kanske jam ändå bestämmer mig för att tassa över bron för att slippa vara sjuk. Matte tror dock att det kommer att gå bra och hon säger att jam inte skall tänka på om det blir dyrt eller så, för jam är tydligen försäkrad upp över öronen och har extra veterinärförsäkringar just för sådant som cancer. "Så det som avgör saken" sa hon till mig nu i kväll "är hur jobbig en behandling skulle bli för dig. Jag vill inte att du skall behöva lida, men jag vill kämpa för dig om det går att rätta till".

Jam tror att hon gillar mig *kurrar*... och ni kan inte tro så JAMARGOD mat jag får nu - något slags gucka som heter Royal Canin Recovery *slickar morrhåren*. Hon bär mig till kranen i köket också, så att jag får dricka rinnande vatten som jag gillar så mycket. Mm!

söndag 20 september 2015

Matte igen

Jenny mår definitivt inte bra. Jag har precis pratat med vår veterinärs assistent, som var snäll nog att låta mig ringa henne fast det är söndag och hon är ledig... och vi har kommit överens om att ordna en akuttid hos Olle i morgon, eftersom vi känner att det börjar bli akut men inte så akut (ännu i varje fall) att jag måste ta Jenny till djursjukhuset redan idag. Däremot håller jag stenkoll på henne, vilket hon nog tycker är lite jobbigt eftersom hon vill vara ifred... och jag testar olika saker som jag hoppas skall locka henne att äta: sallads-tonfisk i mycket vatten, kycklingsoppa, kattungefoder (blötmat)... och jag bär henne till kranen i köket, så att hon får dricka lite då och då. Hon dricker, även om det är lite åt gången, och det är ju alltid bra... men jag börjar ändå misstänka att det här handlar om njurarna, precis som med Aragorn år 2009 och Imma år 2013. Med bägge gick det mycket fort utför och värdena rasar i höjden i princip från en dag till en annan... och det måste ni veta, att om Olle i morgon upptäcker att hennes njurvärden är ordentligt över maxgränsen, måste jag låta Jenny tassa över bron. Vi tänker inte ta några enkla utvägar, det försäkrar jag - går det att hjälpa Jenny bli frisk igen, så kämpar vi oavsett vad! Men vi förbereder oss för säkerhets skull på att det här kanske inte går bra... *gråter*

lördag 19 september 2015

Matte

Just nu är jag lite orolig... eller rättare sagt, ordentligt orolig... för Jenny. Hon har magrat rejält och när jag studerar hur hon äter verkar hon inte vilja bita i maten så nu misstänker jag att hon har ont i tänderna. Och vi som framför allt använder torrisar, närmare bestämt Royal Canin Gastro Intestinal, som basföda för katterna! Varför händer alltid oroande saker på helger? På måndag morgon är det jag som beställer en akuttid för Jenny hos vår vet, för jag tror att hon magrar för att hon inte får i sig maten och jag vill ha det kontrollerat så snart det bara är möjligt. Till dess får Jenny kattungefoder, mosad och uppblött, så att hon inte svälter... lilla gumman, jag älskar dig!

lördag 12 september 2015

Majsan

Det känns som om matte har kommit in i ett slags "andra andning" eller hur jag skall jama... hon är inte lika uppstressad och ledsen, utan tar dagarna som de kommer. Ibland slänger hon säckar med skräp, ibland lagar hon mat i timmar, ibland tvättar hon, och ibland bara sitter hon och dricker te och pratar med gammelmatte, tittar på TV eller spelar datorspel. Vet ni vad jam tror? Att någon har sagt något till henne, som har fått henne att lugna ner sig. Vad eller vem vet jam inte, men det spelar inte så stor roll för oss katter - det viktiga är, som jam ser det, att hon mår någorlunda bra. I själen, menar jam. För i kroppen är hon visst sjukare än vanligt... men det är som att hon inte låter sig störas av det lika mycket som förut. Jam frågade henne varför och då svarade hon att "de tar så väl hand om mig, att jag inte behöver vara rädd" och så tillade hon att "världen är full med änglar". Jam, det vet jam väl! Fast jam tror att hon menar att änglarna har samlats kring henne lite extra mycket på sistone, så att hon orkar med livet bättre.

Och det är nog tur, för oj, så stökiga grabbarna är här hemma! Jam har tassarna fulla med att uppfostra dem, och ändå är det full rulle mest hela tiden - särskilt Sixten, Robin och Philemon far omkring som studsiga bollar, och ibland kan inte Jenny hålla sig i pälsen utan deltar i rusandet. Puhjam! "Vi leker bara!" jamar de när jag ber dem lugna ner sig... hm, ser det här ut som lek, tycker ni?

Philemon: *bita, nafsa, tugga*

Robin: "Är det det här du kallar kärlek?!?"

måndag 7 september 2015

Sixten

Vi katter lägger oss sällan i vad matte och Belle gör när de är ute på sina promenader... men idag undrade vi om skällisen hade lyckats slarva bort både sig själv och matte i skogen! De kom liksjam aldrig tillbaka, och vi väntade och väntade, för det är ju faktiskt matte som ger oss middagsmaten och hungrig vill man ju inte gå och lägga sig, om ni förstår hur jag jamar. Nå, till sist kom de hem igen och ni skulle sett hur matte såg ut! Hon var blöt och smutsig från huvudet till fötterna, skorna till och med stank! *skrynklar ihop nosen* Och så kröp hon ur alla kläderna och bytte om till torrt och varmt, medan hon berättade för oss vad som hade hänt. De hade gått vilse där ute i skogen - totalt tappat bort sig och inte vetat åt vilket håll de skulle gå. "Eller, rättare sagt, jag visste inte det" rättade sig matte medan hon knölade skorna fulla med tidningspapper. "Belle, däremot, gick målmedvetet i samma riktning hela tiden och hittade efter några timmar ut till en plats bara tio ynka meter från där jag hade parkerat bilen!" Hon lät riktigt stolt, och att hon tyckte att Belle varit duktig förstod vi när hon lagade middagsmaten för Belle fick flera köttbullar av henne. Och om det är något matte inte gillar, så är det att vi djur tigger vid spisen... så hon var nog väldigt tacksam över Belles nos. Undrar om vi katter också hade kunnat nosa oss ur en stor skog? Belle sa att hon hade nosat efter bilen, och den luktar ju verkligen både starkt och läskigt, så det kanske skulle gå bra även för en katt att hitta... *fundilerar*

söndag 6 september 2015

Majsan

Suck... när man överlåter en viktig uppgift på tvåbeningarna, måste man tydligen sitta med och jama instruktioner precis hela tiden för att det skall bli rätt! *tassen för ansiktet* Jam begick misstaget att låta mattarna packa auktionspaketen till vinnarna, och okej, paket blev det ju... men som de ser ut! Vi får hoppas att vinnarna inte tar illa upp, utan uppskattar innehållet istället - och för säkerhets skull har vi lagt ner något litet extra åt dem också. Nu skall jam bara få matte att ta med sig paketen till ICA i Gullspång och posta dem - det kan ta några dagar, för matte har pratat hela dagen om att hon inte vill ut i det här regnet. Tänk, allt skall man behöva göra själv för att få det gjort! Kunde jam bara köra bil, så...